I fallet med den häktade barnläkaren var det ett litet barn, som var döende, och som fick mediciner för att lindra smärta och ångest strax innan hon dog.

Även om det inte är så vanligt, med barn, som dör på sjukhus och som behöver den här typen av vård i slutskedet, så är det säkerligen i bortåt 100 fall per år, som de här svåra besluten måste tas av läkare och föräldrar.
Desto vanligare är det då med vuxna t.e.x. cancerpatienter, som i livets slutskede får hjälp av ångestdämpande och smärtstillande mediciner. Ofta föregås detta av att ett team av läkare och sjuksköterskor har konstaterat att livsuppehållande behandling inte leder till annat än smärta och ångest för patienten. Vad det då gäller är att patienten ska kunna få avsluta sitt liv i värdighet med så lite smärta och ångest, som möjligt.
I de allra flesta fall tas,  där livsuppehållande vård avbryts, kontakt med anhöriga, som oftast samtycker men i andra fall inte samtycker  och då fortsätter livsuppehållande vård parallellt med att nya samtal tas med anhöriga.

Risken med det nu aktuella fallet är att läkare skrämms att fortsätta vårda patienter fastän det vet att allt hopp egentligen är ute säge man iSvD.
Jag hoppas att det inte är så och med ett nationellt regelverk för hur läkare ska agera i sådana fall, så kan onödigt lidande i vilket fall undvikas i högre grad.

Ett regelverk behövs.

DN, SvD, Aftonbladet

Bloggare om , , , Läs även andra bloggares åsikter om

Annonser